När jag tänker på klimatförändringar slås jag av att jag inte tänker på dem så ofta som jag borde. Det är ändå vår tids stora hot.
Jag undrar vad det kan bero på. Kanske för att jag växte upp när framtidstron var stor och miljöfrågor viftades bort även om det fanns varningssignaler. Dessutom är det svårt att ta till sig något som man ännu inte påtagligt drabbats av. Men också att det kräver en hel del tankekraft i att fånga klimatförändringsdebatten och dra ned det till en för mig praktisk tillämpbar nivå. Det är ett ju ett så ofantligt stort och mångfasetterat område som omfamnar livets alla aspekter nu och i framtiden.
Att ödsla tankekraft på det blir lätt övermäktigt och resultatet osäkert. Kanske är jag orolig över att jag kommer fram till slutsatsen att jag lever ett miljö-ohållbart liv och borde ändra livsstil. Det vore inte alls roligt. Då är det lättare att stoppa huvudet i sanden.
Ett sätt att tänka som nog är ganska vanligt är att de vetenskapliga framstegen kommer att fixa miljön. Man kan se det som ett slags kapptävling där vetenskapens framsteg till slut lyckas vinna över miljöförstörande verksamheter. Ett uttryck för det kan vara elektrifieringen och digitaliseringen som kommer med stormsteg och kanske hinner vetenskapen ta fram lösningar innan naturen tagit för mycket stryk. Så det kan vara lätt att följa med optimismströmmen i tron om att det säkert löser sig. Det har det ju alltid gjort, tidigare. Människan har ju faktiskt haft en fenomenal förmåga att anpassa sig och överleva de svåraste omständigheterna.
Men jag tycker ändå det är svårt att släppa det personliga ansvaret och helt förlita mig på att vetenskapen och samhällsekonomiska strukturförändringar löser klimatförändringarna. Så jag ser med glädje på hur människor drar sitt strå till stacken. Grannar släpar sopor till returstationen. Vännerna visar ett allt större intresse för hur man semestrar och berättar om hur de minskat sitt koldioxidavtryck. Och allt fler tänker på ökad grad av självhushållning.
Tyvärr så får man i den offentliga debatten lite vägledning. Politiker och experter eldar på oron och känslan av otillräcklighet genom en strid ström av sinns emellan oförenliga förslag. Vad som är rätt och fel kan ändras på kort tid. Strategier byts vart fjärde år.
Jag inser att det personliga ansvaret är större än vad jag hade tänkt mig. Till syvende och sist är det enskilda människors val som kommer att vara av avgörande betydelse för miljöomställningen, tänker jag. Den gamla devisen "ingen kan göra allt men alla kan göra något” gäller verkligen inom miljöområdet. Och många goda exempel sprider sig som ringar på vattnet..
Så jag låter jag bilen stå lite oftare till förmån för tåg och buss. Jag inhandlar mer närproducerat och ekologiskt mat. Drar på mig en tröja och skruvar ned på värmen. Till våren planterar jag grönsaker, främst tomater.
Franz Guttman, Ekonomikonsult
