Nytt rättsfall om transfer pricing ställer frågan på sin spets
Internprissättning (eller Transfer Pricing, TP) är ett område inom internationell skatterätt som reglerar hur koncerninterna transaktioner mellan bolag i olika länder ska prissättas. Målet är att säkerställa att vinster beskattas där värdet skapas, enligt den så kallade armlängdsprincipen.
En vanlig struktur är att använda lokala säljbolag som i TP-världen klassificeras som distributörer och verkar på uppdrag av en principalenhet i koncernen (ofta huvudkontor) som beslutar kring viktiga strategier för distributören. Distributörerna har därför ofta begränsade funktioner, risker och tillgångar, och förväntas därmed tjäna en låg men stabil vinst baserad på sin omsättning.
Men vad händer när Skatteverket ifrågasätter denna klassificering? Ett svenskt rättsfall som nyligen avgjorts i domstol belyser riskerna.
Fallet: Distributören som omklassificerades
En multinationell koncern hade en utländsk distributör som ansvarade för import och försäljning på sin lokala marknad. Distributören hade ett långvarigt samarbete med en enda lokal återförsäljare, till vilken all lokal försäljning skedde. Distributören hanterade även många lokala funktioner som orderläggning, inköp, tull, fakturering, transport, viss marknadsföring och eftermarknadsservice men hade få anställda. Bolaget bar även viss lokal marknadsrisk kopplat till den lokala återförsäljaren.
Skatteverkets syn: Få funktioner och risker för en ”distributör”
Efter en skatterevision underkände Skatteverket koncernens klassificering av distributören. Skatteverket menade att distributören, trots att den faktiskt köpte och sålde varor, utförde för begränsade funktioner och bar för små risker för att betraktas som en distributör ur ett TP-perspektiv.
Från omsättningsbaserad vinst till kostnadsbaserad vinst: Ett skattemässigt dråpslag.
Istället sågs bolaget som en utförare av enbart administrativa tjänster kopplade till varuflödet. Detta fick stora konsekvenser för det beskattningsbara resultatet: Ersättningen till distributören ändrades från att vara omsättningsbaserad till, en avsevärd lägre, kostnadsbaserad ersättning då kostnaderna var låga på grund av det begränsade antalet anställda. Enligt Skatteverket hade alltså den lokala distributören fått för hög ersättning och resultatet blev en betydande skattejustering och skattetillägg.
Domstolens besked: Bifall till Skatteverket
Koncernen överklagade till förvaltningsrätten, som i en dom den 30 april 2025 gick på Skatteverkets linje – dessvärre utan utförlig motivering. Förvaltningsrättens korta dom lämnar många frågor obesvarade:
Vad utgör egentligen typiska funktioner för en distributör? Och vad krävs för att motivera en omsättningsbaserad ersättning?
Potentiella konsekvenser: Ökad risk för multinationella företag
Domen signalerar en ökad risk för koncerner med liknande upplägg. Utländska distributörer med få anställda och (potentiellt) begränsade funktioner och risker riskerar att bli omklassificerade till tjänsteleverantörer med kostnadsbaserad ersättning i stället för omsättningsbaserad. Omklassificeringen kan leda till drastiskt minskade vinster i verksamhetslandet.
En omklassificering till tjänsteleverantör med kostnadsbaserad ersättning kan drastiskt minska vinsten i verksamhetslandet.
Detta skapar en överhängande risk för dubbelbeskattning eftersom det inte är säkert att skattemyndigheten i distributörens hemland skulle acceptera ett så kraftigt reducerat resultat. Den lokala skattemyndigheten kan därför neka en motsvarande justering av vinsten, vilket leder till att samma vinst beskattas i två länder. Denna dubbelbeskattning kan visserligen undanröjas om ländernas behöriga myndigheter kommer överens, en process som tyvärr ofta tar fler år.
Noteringar och vägen framåt: Proaktivitet är nyckeln
Även om domen kan komma att överklagas så bör det noteras att en till synes typisk distributör med något begränsade funktioner och risker kan komma att omklassificeras till en leverantör av tjänster med stora vinstjusteringar som följd. Generellt får dock en omsättningsbaserad ersättning för säljfunktioner anses som ”best practice”. Vägen framåt är att proaktivt bedöma och dokumentera funktioner, risker och tillgångar för att säkerställa en genomtänkt klassificering av lokala funktioner. En regelbunden översyn av TP-policyn och att se till att denna överensstämmer med hur verksamheten faktiskt bedrivs i olika länder blir därför avgörande för att undvika kostsamma överraskningar.
